Vet inte om jag blivit galen, ha, ha? Men jag blev så less i morse på de längsta längderna i håret, kittlades i mitt ansikte och hals. Mindes att jag häromdagen sett videos på Youtube, tekniker för gör-det-självfrisörer.
Nedan en video som visar detta..
Ja, hur gick det då? Blev en uppklippt Bob, nöjd i alla fall. Inte perfekt. Med en bil på verkstaden och en man som är tillfälligt arbetslös, känns det löjligt bra att klippa sig själv..
Måste tacka Vendells Förlag, för att J.J återkopplat, till mina funderingar, kring mitt skrivande. Att mindre förlag, inte alltid kan, eller klarar av att producera allt de vill. Av ekonomiska och tidsskäl, har de inte möjlighet att edera alla poeters diverse verk. I mitt fall inte heller helt ”rätt” skrivet, vilket är tidskrävande för redaktörerna (min kommentar)
Att bli refuserad, öppnade mina ögon, hur viktig orden är för mig..
Nu har jag landat. Läst på, lite mer om versmått, förstått att jag i min iver, att få dokumentet med dikter att se bra ut, raderat rader, så jag, min dumskalle, tappade fokus, på innehåll och rytm. Får börja redigera igen, kanske det går att rädda?
Idag har jag anmält mig för självstudier, 7 kursbrev, på distans. Blir jättespännande, länge sedan jag känt mig så beslutsam. Att få lära sig förmedla dikter, så att andra kan läsa dem, som de är i mitt huvud.
Våga släppa taget,
Leva mer med jaget.
Låta allt bero,
allena hoppet tro.
Våga släppa kontrollen.
Njuta medans man har bollen.
LEVA vår stund på jorden.
Älska livet, bästa orden.
Leva tills man dör,
Vi alla ändå gör.
Våga leva i nuet,
Allas chans till verklighet.
Leva med cancer,
Med döden som sin kavaljer.
Ledsamt med sådant sällskap dansa.
Därför, skratta, ta poletten, chansa
Våga släppa taget,
ända till sista andetaget.
/Lilla My
Dedicerat till Karin Z, en fantastisk kvinna..
De sista dagarna har jag av mina tankar fått springa gatlopp. Har kritiserat mig själv, påhejad av att ha Jante i publiken och av någon elak liten figur, som, sittande på min ena axel och viskar elaka ord i mitt ena öra, fraser, som får mig att bli sårad, och ger mig tyngdkänsla.
Hur ska jag tro att någon annan vill läsa det jag skriver?
Alla ord är väl redan sagda? Vem vill lyssna på vad jag tänker?
Dikter, vem vill läsa dem? Varför överhuvudtaget tro att någon vill utge mina samlade poem, genom åren?
Är trött och orkeslös, men då jag nu sprungit, typ en halvmara,
för att undfly mina egna tankar och inre demoner,
så kanske det inte är så konstigt? Jobbigt, men det var dags att ta mig an brandfacklan och ta stafettpinnen vidare..
Tänk vad härligt, fick komma i mål, på personbästa!
Lämnade igårkväll in en egna diktsamling, till ett bokförlag,
känner mig glad. Bara att våga skicka in, är för mig en vinst.
Gör man inget, så händer ingenting, heller..
Happylife 