Jag har alltid varit rädd för i princip allt, så länge jag kan minnas. Försiktig sa mina föräldrar. Tänkt mycket på vad som ändrades? Min barndomsvän,  var totalt oförskräckt,  menade om ingen såg att vi hoppade över bäcken, klättrade i träd, mm så hade det inte skett. Men naturligtvis var det jag som ramlade i bäckar, inte tordes klättra ner från träd, fastnade i blålera till över knäna mfl hyss. (Ler)  Kanske farhågan att göra fel, gjorde att jag tvekade i sista stund o fadäsen infann sig, avslöjades, respekten för mina föräldrar stor, ville göra rätt.

Tack vare att det inte fanns likasinnade i min omgivning,  så var valet att försöka hitta sätt att leka tillsammans.  Fanns inte dagis el förskola som idag. Lärde mig att rädd kan man vara, men modig att göra saker ändå, lycka när man klarar det. En kunskap som följt mig i livet och haft stor nytta av..

Tankens kraft.

Fortfarande har finns det situationer som gör mig skärrad och bär inom mig, även om jag inte vanligtvis låter de begränsa mig.  Vissa saker som att gå på stege, undviks helt. Andra som att vara ensam hemma i mörker, gör ingenting.

Ganska god självkänsla,  men självförtroendet är svårt att bibehålla alltjämt,  är väldigt självkritisk,  så får jag kritik, berättigad eller ej, beror det på mitt allmäntillstånd i övrigt om jag sjunker ner i gyttjan och vettskrämd , att inte duga, vara älskad, äter upp mig. Fräter..

Så svårt att ändra på.  Tankens kraft, att i vissa situationer,  försöka med logik och inte känslor, kravla sig upp och backa ta det lugnt.  Vad kan jag lära mig av detta?

Om jag låter känslorna styra så, är det så lätt att hamna i försvarsställning.  Kaos i hjärnan och ilska dominerar. Blivit svårare efter mina strokes att behålla lugnet, som jag i princip alltid haft, åtminstone i mitt tycke..

Välja glädje

Själv har jag pga rädsla för att få Corona undvikit sjukhus och inbokade besök. Hälsoproblem, tar inte hänsyn till det. Resultatet blev att kroppen blev nästan nerkörd i botten, innan jag sökte hjälp. blev tvungen att släppa kontrollen. Lita på att hålla avstånd och tvätta o sprita mina händer fungerar..

Har haft svårt att förhålla mig till alla restriktioner utan att vara vettskrämd, att få denna hemska sjukdom in i hemmet. Men då ohälsa knackar på dörren kändes det mer eller mindre akut att söka hjälp, för att farhågan att cancerspöket hälsat på igen. Nu är ju inte allt undersökt, men bakterier, hittats, svamp i halsen, troligtvis Candida(?) , biopsier tagna i mage o hals, men väljer glädje och tänker. Det finns hopp för bot o bättring, för mig.

Stilla solsken i livet.

Efter att lovat min man att ta det lugnt, har nu gjort det i några dagar, sett serier, läst artiklar, vilat, sovit och försökt ha egentid, utan att göra något. Ha tråkigt med andra ord. I eftermiddag kom lust att gå ut i trädgården för att se hur det stod till där. Började krafsa bort lite ogräs, plötsligt började en stunds lycka lysa igenom. Harmoni att få möjlighet i november att hitta skörd, små, små purjolökar som kommit upp, otroligt! Även en halv pallkrage selleri, vill skördas. Måste lära mig mer om bladselleri..

Varit hektiskt med alla undersökningar som varit på paus, är inte min sjukdom, men blir så närvarande och uppenbart, då man träffar läkare var o varannan dag, inom kort tid..

Därför är det extra viktigt med tid för sig själv, känns skönt med att bara vara, andas in den härliga höstdoften….