Äntligen har jag vaknat till liv igen. Varit mycket påverkad av min/vår omvärld. Och min kropp har inte gått min väg. Hittade min inre urkraft i januari, känns skönt. Nu ska jag bara invänta att kropp o knopp, går igång på mitt trädgårdsliv. (Ler) Trädgården och Flora är min medicin och lyckopiller. Min överlevnad kort och gott.
Nu har jag tagit fram mina samlade fröer, både de jag har plockat själva och inköpt från tidigare år.
Vårens projekt är på gång! Känns befriande..
Börjar känna mig utanför, ser i sociala medier, de som ”hemestrar” med familj och vänner. Viss avundsjuka och förundran. Rädsla, råd att hålla avstånd 1,5 meter, verkar minska? Rätt eller fel? Inte vet jag? Känner vad jag vet, högst 2-3 st som drabbats av Covid-19?
Om jag inte hade min ensamhet, hur ensam var jag inte då.
Alf Larsen (1885-1967)
Känner mig lite som en bakåtsträvare, men jag har beslutat mig för att hålla ut, tills det är klarlagt, att medicin , Remidivir(?) finns. Något som bromsar upp sjukdomsförloppet. om man, kommer till akuten, för Coronavirus. Allt för min vetskap av att plågas av bl a andnöd är väl beprövad..
Allt handlar om att Leva med Corona?
Kanske, kanske är det falska, glädjens bllder, man ser i mediabruset? Människor runtomkring mig, gör så gott de kan, för att överleva? Handskas med sin coronaångest på sitt vis? Inget som syns på bild..
Alla har inte möjlighet som jag, att leva i stort sett, självkarantän och nästan vara hypokondriker? Utan måste för sin sk ”överlevnad” släppa på rädslor, för att få sin vardag att fungera?
Ledsen att jag överhuvudtaget låter ett skitvirus påverka mig, så svårt. Får mig ur balans och ser problem som inte finns..
Ledsen att vi i självisolering, överhuvudtaget behöver vara det. Att vi är många som är rädda för konsekvenser av att bli sjuka i Covid-19.
Ledsen att jag inte är ensam om det..
Tacksam för varje dag, i mitt liv.
Igår var jag ute mest hela dagen, i skuggan, kändes ok, visst svettades jag, fick lätt huvudvärk, men åt lunch och kompenserade och drack vatten, medicin i rätt tid o dos. En härlig dag som slutade med att streama ett avsnitt av ”Trädgårdgårdsmästarna”, innan sängen väntade.
Vaknade i morse med en tung känsla i kroppen, frös, törstig, tvingade mig ner till kylskåpet, där min medicin förvaras. Dosökade och blev plötsligt rädd för att jag skulle ha fått Covid-19..
Tror att det beror på min ovilja och fruktan över att min käre man, kommer att resa på jobb, i Stockholmsområdet till veckan. Bävar både för att han ska få corona och/eller dra det med sig hem..
Men i ärlighetens namn är jag egoistisk, tänker, här är jag i självkarantän och han åker på jobb i ett känt Covid-19 område! Surt sa räven….
Jaha, hur gör vi nu? Tänka ljust, ha tillit..
Hoppas på att en viss flockimmunitet uppstått i Stockholm.
Dessutom har min man inte haft en sjukdag pga förkylning på över 15 år! Funderade i morse, varför? Kanske för att de har svetsvisir och det tydligen inte funkar att jobba m förkylning m hosta el snuva, dvs, alla stannar hemma, per automatik!
Dessutom nu, ännu mera..
Orkar inte gå ut, njuter i uterummet under fläkten. Jag verkar bli sjuk av för mycket värme. Denna gång bara lite vätskebrist och fryskänsla i kroppen, o huvudvärk, inget som inte vatten, ett täcke o en Treo klarar av att bota. Skönt, lugnet infinner sig …
Idag känner jag svårmod. Vad är meningen med livet? Vad är det för något som spelar roll? Värmen borde ha gjort mig lycklig? Sommar och sol, som jag längtat så efter..
Väldigt lite sömn, svårt att sova både dag och nattetid. Ja, det fixar sig, några dar, tänkte jag. Men till slut fick kroppen värmeslag, fast skuggan varit min vän. ”Bara” varit snabbt i solen, planterat purjolök och in i Flora och vattnat. Tydligen räckte det…
Är tvungen att bromsa, är så trist. Fortfarande mjuk i kroppen. Blir lätt nedstämd, varje gång jag är i ett flow och det inträffar en begränsning. Jag får svårt att välja vad som är viktigt el ej, då ”allt” rasar omkring mig. Känner plötsligt att världens alla bekymmer, ligger på mina axlar. Vet i mitt huvud, att det inte är så. Men tyngdkänslan finns där, och måste bearbetas bort..
Fortfarande regerar min hälsa över mig. Acceptera det och vara tacksam för att jag lever, och har nära och kära omkring mig.
Att erkänna att det finns saker jag inte kan påverka. Mina drömmar är kanske inte realistiska? Blir till en illusion som enbart kväver och får mig att må dåligt..
Vill ha en Carl Larsson-midsommar! Ha, ha, förstått det nu.. Inte min man , ja, det ligger hos mig..
Tycker om att prova för mig nya saker. Ex så frön från vårt kulturarv. Eller olika sätt att odla.
Detta följer även med mig, att utforska vad naturen bjuder på. Nu har jag provat att göra maskrossirap och häggblomssaft. Blev både vackert och gott.
Har under lång tid, besvärats av luftvägsinfektioner och feber 1-2 ggr i veckan. Börjar bli ”van”, lite för mycket kanske?
Detta med corona, att stanna hemma, när man är sjuk, dvs alla förhållningsregler. Tänker att jag inte har Covid19, för att min krasslighet pågått sedan januari? Egentligen inte logiskt, kan ju lika gärna, vara olika virus som kroppen tar hand om allt eftersom?
Igår feber, idag feberfri, men känsla av UVI, lämnat prov på vårdcentralen. Hur ska jag förhålla mig till det? Vara totalt isolerad från min omgivning? Träffas ute, hålla avstånd? Kan man ha grillkväll tillsammans med vänner?
Vi får se, är så trött på att räknas som smitthärd, men försöker tänka att man inte kan veta ens säkert om man bär på viruset, utan just den timmen som Covid-19 testas?
Just nu är resonemanget, om jag vänder på steken. Skulle det inte kännas rätt att hälsa på ens lätt förkylda vänner. Även om vi skulle vistas utomhus. Skit också.
Tänk vad livet kan förändras, av ett litet skitvirus. Jag törs knappt visa mig utanför dörren. Min man är knappt hemma pga coronaarbetskraftbrist. Men nu, äntligen efterlängtad långhelg tillsammans.
Vi planerar för att vara hemma i helgen, ganska skönt, faktiskt, göra det ombonat och förbereda inför sommaren. Hoppas att vädret tillåter målning/oljning utomhus.
Att vara hemma är nya stilen, umgås utomhus med nära o kära, i små grupperingar, distans nya ledordet..
Haft svårt för att känna tacksamhet senaste tiden. Känner snarare, vemod, sorgsenhet, viss avundsjuka och bitterhet om inte om vore. Får verkligen jobba med mina tankar. Försöker distrahera mig själv med att göra kreativa lösningar.
Men min ryggsäck, är kvar fastän den kastats! Jante verkar ha plockat upp den och jag får tillbaka en massa skit, spelar i en ping-pongmatch, där jag verkligen får jobba för att gå vidare till final.
Vad är det som kommer fram nu då? Jag gick inte gymnasiet, nej men jag läste på KomVux 1-0 till mig! Inga barn, nej men det har jag kommit över, 2-0!
Det är en stor börda! Att veta att man duger ändå, känna att det är så. Alltid leva på marginalen, stör både självkänsla och självförtroende! 2-1 Jante vet exakt, mina ömma punkter.
Allt detta är nonsens, inget jag kan påverka, därför förkastar jag dessa tankar, byter både boll och racket, tillåter mig att sörja att ett vanligt arbete inte i nuet fungerar, kanske aldrig? 3-1 bollen är nu min!
Så här håller jag på, timme för timme. Är skitjobbigt, vet inte varför jag behöver gå igenom allt en gång till? I och för sig med playforward-knappen intryckt, lite snabbare, men känns onödigt.
Kanske är det något som jag borde lära mig, innan livet kan gå vidare? Funderar ibland om man fastnar i samma spår av den anledningen? Vissa säger att det t om är meningen med livet? Att lära sig av det svåra och bli en bättre version av sig själv..
Gläder mig över dessa små ögonblick av lycka från idag.
Hittade min livskamrat för många år sedan, mitt framför mina ögon. En man som ger mig den frihet som jag innerst inne behöver, för att orka vara kreativ.
Min man klarar inte av ett 7-4 jobb, vill ha frihet på jobbet med utmaningar med olika arbetsuppgifter varje dag. Att vara instängd i en byggnad är inte hans grej, helt enkelt.
Vi kom till en punkt där hans val, att jobba på annan ort, blev en vändpunkt, inte bara för honom, utan för oss båda.
Är gräsänka, nästan särbo i dessa Coronatider. Egentligen inget stort problem, tycker om att vara tillsammans med mig själv, har alltid fullt upp i mitt huvud, inget som stör och glömmer ofta både tid och rum.
Att vara själv med all egentid i världen borde vara att leva i en dröm, frihet att välja och vraka vad som finns på agendan, eller?
Alltid levt som om varje dag varit den sista, efter svår sjukdom i unga år. Nu, börjar min kropp säga ifrån, måste ta det lite lugnare. Jag kommer inte undan, vilket kanske är bra? Hinna ikapp sig själv.
Det är i min hjärna det händer, gammal ryggsäck som inte tömts, självkänsla vs självförtroende. Inget, ingen som bromsar.
Att vara själv synliggör min inre ensamhet, självkänsla och trygghet, går inte att ducka för.
I Min inre resa, är jag ensam, alldeles själv.
Tillsammans med min älskade vän och följeslagare genom livet.
Ibland blir det inte som man vill, eller har tänkt sig.
Kan vara så att det egentligen är så att jag är i tankarna, helt annanstans och egentligen inte koncentrerar mig på uppgiften. Därav mitt ”misslyckande”? Att min kropp o själ inte är synkade för uppgiften? Eller så är det saker som händer som helt enkelt inte går att påverka, tänker jag….
Då har jag lärt mig att en kopp te med honung, blir en lämplig paus för att vända tankarna och göra någonting bra av dagen istället.
Idag är det kylan att stå ute och plantera o mina blommor, plantor och min sneda rygg som begränsar mig. Kanske lägga ner d mesta idag? Dricker ur mitt te och kanske kollar stickmönster, möjligtvis blir det en vilodag helt enkelt?
När livet ger dig citroner, gör lemonad
Elbert Hubbard
1856-1915
Happylife 