Glädje inför 1:a advent?

Nu är det dags för 1:a advent, den 29 november. Idag är det fredag och försöker att inte straffa ut mig själv. Glädjas åt varje rum och/eller sak som jag gör till det bättre. Unna mig pauser. Försöker verkligen se det positiva, men inte är det lätt. Har mycket negativ energi inom mig just nu. Behöver det glada budskapet och den ljusprydda december månad.

Har min (h)järnvilja att tacka för min livskvalité, inre glädje och lycka…

Utredningar

Är sedan många år tillbaka drabbad av sjukdom, allt började med en lungfibros, så nu när min medicinläkare skickade mig på röntgen och misstänkte lungfibros, så gick min oro i taket. Nu blev det så att lungkliniken skickade svar att de inte kunde bedöma röntgenbilden, hur stor el liten påverkan det är just nu på mina lungor, då bildkvaliteten var mycket dålig. Jag tänker spontant, varför i hela friden, gör de inte som förr, då man fick vänta tills röntgenläkaren godkände bilderna? Så nu är jag tillbaka på ruta ett. Känns inte okej. Hoppas verkligen att det går snabbt att få göra en ny röntgen.. Att inte veta vad som pågår i kroppen, gör mig stingslig, rastlös och rädd, för sjukdom… Tankarna förmörkas lätt..

Glömsk?

Fick skriva på ett papper i veckan hur mitt mående är just idag. En inte helt lätt uppgift. Då man/jag som multisjuk, anpassar min vardag för att klara av den..

Varje morgon, vid uppvakning så är jag helt frisk! Tänker inte ens på sjukdom, möjligen så börjar jag ana hur dagen kommer att se ut, när fötterna dinglar vid sängkanten? Där krockar ofta min knopp och kropp, huvudet vill mer än vad min lekamen, säger sig orka. Får ta beslut att kliva upp, mina pälsklingar hejar ofta på och får skratta igång min nya dag. . har min, sitter vid frukost och funderar, vad är det som är på agendan idag?Tittar i min mobilkalender och uppgifter som bör göras finns där. Visst finns det stunder med vemod, och tankar kring hur allt kunnat vara, om inte om fanns. (ler).

Varje dag flyter på i samma stil. Kvällen kommer och en ny morgon nalkas. Livet går på repeat..

Tilltufsad..

Börjat med min Nystatin behandling, hoppas verkligen att det hjälper, mot min Candida (Albicians) i halsen och möjligen, i lungorna, andra organ (min farhåga, röntgen på g’) och mage o tarm.

Läkaren sa att det kan bli sämre innan det klingar av? Men är sjukt trött, fått rynkor,ha ha, blå under ögonen, okoncentrerad. Värk i kroppen. Dvs influensasymtom.

Tilltufsad

Tog till lunch innan jag peppat mig att städa upp i pannrummet. Ett projekt, där det är tänkt, att förutom ved, även finnas plats för, färg, trädgårdsredskap och snickeriverktyg och sådant som inte bör frysa. Tycker det är roligt att göra fint omkring mig. Även i små pannrum.

Plötsligt, när jag hade som mest fokus på städningen, lyftes inte min högra fot, och jag föll handlöst ner i betonggolvet! Hann ta emot mig med ca 5mm från att hakan skulle ta i golvet. Blev jätterädd, skakade i kroppen, kallsvettig och illamående. Herregud, krocka med sig själv. Men uppenbarligen är det ett tecken på att knopp och kropp inte riktigt synkar just nu.

Nu, en dusch och en feelgoodfilm skulle sitta fint.

Tid till ro..

Upptäckte för en stund sedan, snart 1 a advent, helt galet. Men det är ju också sista söndagen i november, som den infaller på.

Känner dubbla känslor, glädje för att hösten inte påverkat mig, nämnvärt, undrar om det beror på att min käre man, jobbat på hemmaplan, och/ eller jag kunnat vistas i trädgården och pyssla, varje dag, p ga det milda vädret?

Direkt när jag kom på att tiden till advent närmar sig, kom julstress, ångest över att jag inte hunnit, orkat städa och putsa fönster, byta gardiner, dvs höstat inne..

Försöker tänka om, att det är en fin tid framöver. Finns möjlighet att vara kreativ och må bra i vintermörkret, OM kraven sänks, förstås.

Väljer ljus i mörkret

Ängslan..

Jag har alltid varit rädd för i princip allt, så länge jag kan minnas. Försiktig sa mina föräldrar. Tänkt mycket på vad som ändrades? Min barndomsvän,  var totalt oförskräckt,  menade om ingen såg att vi hoppade över bäcken, klättrade i träd, mm så hade det inte skett. Men naturligtvis var det jag som ramlade i bäckar, inte tordes klättra ner från träd, fastnade i blålera till över knäna mfl hyss. (Ler)  Kanske farhågan att göra fel, gjorde att jag tvekade i sista stund o fadäsen infann sig, avslöjades, respekten för mina föräldrar stor, ville göra rätt.

Tack vare att det inte fanns likasinnade i min omgivning,  så var valet att försöka hitta sätt att leka tillsammans.  Fanns inte dagis el förskola som idag. Lärde mig att rädd kan man vara, men modig att göra saker ändå, lycka när man klarar det. En kunskap som följt mig i livet och haft stor nytta av..

Tankens kraft.

Fortfarande har finns det situationer som gör mig skärrad och bär inom mig, även om jag inte vanligtvis låter de begränsa mig.  Vissa saker som att gå på stege, undviks helt. Andra som att vara ensam hemma i mörker, gör ingenting.

Ganska god självkänsla,  men självförtroendet är svårt att bibehålla alltjämt,  är väldigt självkritisk,  så får jag kritik, berättigad eller ej, beror det på mitt allmäntillstånd i övrigt om jag sjunker ner i gyttjan och vettskrämd , att inte duga, vara älskad, äter upp mig. Fräter..

Så svårt att ändra på.  Tankens kraft, att i vissa situationer,  försöka med logik och inte känslor, kravla sig upp och backa ta det lugnt.  Vad kan jag lära mig av detta?

Om jag låter känslorna styra så, är det så lätt att hamna i försvarsställning.  Kaos i hjärnan och ilska dominerar. Blivit svårare efter mina strokes att behålla lugnet, som jag i princip alltid haft, åtminstone i mitt tycke..

Välja glädje

Själv har jag pga rädsla för att få Corona undvikit sjukhus och inbokade besök. Hälsoproblem, tar inte hänsyn till det. Resultatet blev att kroppen blev nästan nerkörd i botten, innan jag sökte hjälp. blev tvungen att släppa kontrollen. Lita på att hålla avstånd och tvätta o sprita mina händer fungerar..

Har haft svårt att förhålla mig till alla restriktioner utan att vara vettskrämd, att få denna hemska sjukdom in i hemmet. Men då ohälsa knackar på dörren kändes det mer eller mindre akut att söka hjälp, för att farhågan att cancerspöket hälsat på igen. Nu är ju inte allt undersökt, men bakterier, hittats, svamp i halsen, troligtvis Candida(?) , biopsier tagna i mage o hals, men väljer glädje och tänker. Det finns hopp för bot o bättring, för mig.

Än hur mörkt det är, hittar alltid solen fram till slut….

Stilla solsken i livet.

Efter att lovat min man att ta det lugnt, har nu gjort det i några dagar, sett serier, läst artiklar, vilat, sovit och försökt ha egentid, utan att göra något. Ha tråkigt med andra ord. I eftermiddag kom lust att gå ut i trädgården för att se hur det stod till där. Började krafsa bort lite ogräs, plötsligt började en stunds lycka lysa igenom. Harmoni att få möjlighet i november att hitta skörd, små, små purjolökar som kommit upp, otroligt! Även en halv pallkrage selleri, vill skördas. Måste lära mig mer om bladselleri..

Varit hektiskt med alla undersökningar som varit på paus, är inte min sjukdom, men blir så närvarande och uppenbart, då man träffar läkare var o varannan dag, inom kort tid..

Därför är det extra viktigt med tid för sig själv, känns skönt med att bara vara, andas in den härliga höstdoften….

Resan är målet…

Idag har jag varit i kontakt med en av mina, kanske något egensinniga sidor? Det började lugnt och sansat. Min man murade o etapp 2 inleddes, för att färdigställa en styvmoderligt behandlad del av trädgården. Jättekul att han gillar att mura o gjuta då tid finns.

Norra Flora på väg att bli färdigställd..

Ovilja till hjälp

Det blev murbruk över och jag tingade på lite till ett av sommarens miniprojekt, jag roat mig med, att göra en stenmur. Men jord slipper igenom springor och rinner ut till grusgången. Så sagt o gjort, min käre man engagerade sig med liv o lust, tätade springor här o där. Föreslår att öka på ett varv till med sten. Under kaosartad diskussion, känner jag mig mer o mer irriterad, nästan arg. ”Han fattar ingenting ” jag, lyfter, vrider, vänder på varenda sten. Fel färg, form, plats osv. Ha, ha..

Resan är målet.

Min trädgård, är ett sätt att leva. Planerar, funderar, allt mycket noga avvägt. Samtidigt låter jag den konstnärliga friheten få råda. Säg min stenmur, ett mycket rogivande rabattbygge, där varje sten väljs ut nogrannt, men byggs ändå fritt ifrån mitt huvud o känsla. När min livskamrat klampar omkring som en elefant i glashus, så blir det panikslagen fru och frustration som sprutar ut, banne mig genom öronen.

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen, är en dag av törst

Nog finns det mål och mening i vår färd
Men det är vägen, som är mödan värd

Karin Boye

En stunds eftertanke.

Idag känner jag svårmod. Vad är meningen med livet? Vad är det för något som spelar roll? Värmen borde ha gjort mig lycklig? Sommar och sol, som jag längtat så efter..

Vad hände?

Väldigt lite sömn, svårt att sova både dag och nattetid. Ja, det fixar sig, några dar, tänkte jag. Men till slut fick kroppen värmeslag, fast skuggan varit min vän. ”Bara” varit snabbt i solen, planterat purjolök och in i Flora och vattnat. Tydligen räckte det…

Är tvungen att bromsa, är så trist. Fortfarande mjuk i kroppen. Blir lätt nedstämd, varje gång jag är i ett flow och det inträffar en begränsning. Jag får svårt att välja vad som är viktigt el ej, då ”allt” rasar omkring mig. Känner plötsligt att världens alla bekymmer, ligger på mina axlar. Vet i mitt huvud, att det inte är så. Men tyngdkänslan finns där, och måste bearbetas bort..

Dagen före midsommarafton..

Fortfarande regerar min hälsa över mig. Acceptera det och vara tacksam för att jag lever, och har nära och kära omkring mig.

Att erkänna att det finns saker jag inte kan påverka. Mina drömmar är kanske inte realistiska? Blir till en illusion som enbart kväver och får mig att må dåligt..

Vill ha en Carl Larsson-midsommar! Ha, ha, förstått det nu.. Inte min man , ja, det ligger hos mig..

Meningen med livet? Ja, det vete sjutton? LEVA, kanske?

Sommartrött…

Har så svårt att sova under sommarnätterna.. Försökte Igår kväll att lägga mig lite senare, så jag skulle vara ordentligt trött, halv tolv blev uret, innan sängen intogs.

Sett till att sovrumsdörren var stängd under hela dagen, för att få så kyligt som möjligt där. Jajamän, det var svalt o skönt med fönstret på vid gavel. Har även dubbla gardiner som säkerställer att det är mörkt i rummet.

Men ändå sover jag bara till tre halv fyratiden! Känns, sååå, onödigt att kliva upp vid soluppgången. Likadant varje sommar. Är det någon biologisk klocka sedan stenåldern som kickar igång?, ha ha..

Följa kroppens signaler?

Börjar fundera över, om jag ska följa kroppens signaler? Kanske kan låta som en självklar sak, men det finns en rädsla för att jag blir däckad innan kl9? Bra dar kanske jag orkar vara uppe på benen 4-6 timmar, dåliga 0-2 timmar/dag. Då gäller det att hushålla med krafterna.

Ändras sovtider genom åren?

När blev det såhär? Efter 40? Ändras sovtider genom åren? Har det med åldern att göra? Hormonerna? Sommarrelaterat, mer sol, och jag blir piggare? Så då kvicknar jag till liv, tidiga mornar.

Men jag är ju en kvällsmänniska, eller? (Ler)

Maskrossaft o livet..

Jaha, nu ligger jag här på soffan i uterummet igen. Kramp i bröstryggen, nacken och fotlederna. Provade att ta vätskeersättning, funkade ett tag.

Att göra ingenting

Tror inte att det är bra att göra ”ingenting ” heller, spelar egentligen ingen roll, huvudsakligen jag, kompenserar då det blivit för mycket, än hur trist det ibland kan tyckas vara.

Försökt ändra på mig och mitt beteende, med schema, för vila, mat medicin och aktiviteter, planera för daglig och veckovis. Men det funkar inte riktigt. Varför?

Allt beror på hur jag mår, om jag har energi, om gårdagens äventyr, sitter kvar, då jag vaknar, hela dagen eller kanske rentav nästa dag? Hur ska man kunna planera in något alls? Jag blir stressad över allt som inte hinns med och blir missnöjd

Har nu ändrat mitt tankesätt än en gång, försöker vara tacksam för dagen som varit, skriver ofta ner i en tacksamhetsdagbok, innan sängdags. Allt för att må bättre. Visst jag har fortfarande mina listor och komihåg, men det är inte lika blodigt allvar, bara nästan (ler)

Maskrossaft

Idag har jag provat att göra Maskrossaft av 2liter blomma m knopp och valde citronsyra istället för citronsaft. Blev riktigt nöjd. Gillar, enkla och goda recept..

(O)Tacksamhet

Haft svårt för att känna tacksamhet senaste tiden. Känner snarare, vemod, sorgsenhet, viss avundsjuka och bitterhet om inte om vore. Får verkligen jobba med mina tankar. Försöker distrahera mig själv med att göra kreativa lösningar.

Men min ryggsäck, är kvar fastän den kastats! Jante verkar ha plockat upp den och jag får tillbaka en massa skit, spelar i en ping-pongmatch, där jag verkligen får jobba för att gå vidare till final.

Vad är det som kommer fram nu då? Jag gick inte gymnasiet, nej men jag läste på KomVux 1-0 till mig! Inga barn, nej men det har jag kommit över, 2-0!

Inget jobb, sjukpensionär

Det är en stor börda! Att veta att man duger ändå, känna att det är så. Alltid leva på marginalen, stör både självkänsla och självförtroende! 2-1 Jante vet exakt, mina ömma punkter.

Allt detta är nonsens, inget jag kan påverka, därför förkastar jag dessa tankar, byter både boll och racket, tillåter mig att sörja att ett vanligt arbete inte i nuet fungerar, kanske aldrig? 3-1 bollen är nu min!

Så här håller jag på, timme för timme. Är skitjobbigt, vet inte varför jag behöver gå igenom allt en gång till? I och för sig med playforward-knappen intryckt, lite snabbare, men känns onödigt.

Kanske är det något som jag borde lära mig, innan livet kan gå vidare? Funderar ibland om man fastnar i samma spår av den anledningen? Vissa säger att det t om är meningen med livet? Att lära sig av det svåra och bli en bättre version av sig själv..

Dagens tacksamhet

Gläder mig över dessa små ögonblick av lycka från idag.

Ny dag

Nya möjligheter.

Vi vandrar på jorden längs med samma väg, men med olika förutsättningar/fordon redan från början..

Med passande nycklar till var o en,  inget rätt el fel, bara olika färdsätt.

Kanske någon tar en avstickare, går vilse el upptäcker att man rest mot ”fel” mål, men sett/lärt sig något fantastiskt ändå?Kanske något litet, stort om sig själv el andra?

Att leva är att dö en smula…

Hur stor glädje, sorg, lycka eller olycka man än har, så är livet utformat att vid varje dags fullbordan, så tar natten vid och vi får chansen att med vila, sömn, ett avslut via drömmens helande kraft.

Varje dag är en ny dag med nya möjligheter

Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr

Karin Boye
(1900-1941)