I min coronaensamhet….

Börjar känna mig utanför, ser i sociala medier, de som ”hemestrar” med familj och vänner. Viss avundsjuka och förundran. Rädsla, råd att hålla avstånd 1,5 meter, verkar minska? Rätt eller fel? Inte vet jag? Känner vad jag vet, högst 2-3 st som drabbats av Covid-19?

Om jag inte hade min ensamhet, hur ensam var jag inte då.

Alf Larsen (1885-1967)

Beslutsam

Känner mig lite som en bakåtsträvare, men jag har beslutat mig för att hålla ut, tills det är klarlagt, att medicin , Remidivir(?) finns. Något som bromsar upp sjukdomsförloppet. om man, kommer till akuten, för Coronavirus. Allt för min vetskap av att plågas av bl a andnöd är väl beprövad..

Leva med, Corona

Allt handlar om att Leva med Corona?

Kanske, kanske är det falska, glädjens bllder, man ser i mediabruset? Människor runtomkring mig, gör så gott de kan, för att överleva? Handskas med sin coronaångest på sitt vis? Inget som syns på bild..

Alla har inte möjlighet som jag, att leva i stort sett, självkarantän och nästan vara hypokondriker? Utan måste för sin sk ”överlevnad” släppa på rädslor, för att få sin vardag att fungera?

Ledsen

Ledsen att jag överhuvudtaget låter ett skitvirus påverka mig, så svårt. Får mig ur balans och ser problem som inte finns..

Ledsen att vi i självisolering, överhuvudtaget behöver vara det. Att vi är många som är rädda för konsekvenser av att bli sjuka i Covid-19.

Ledsen att jag inte är ensam om det..

Tacksam för varje dag, i mitt liv.

Ensam alldeles själv.

Hittade min livskamrat för många år sedan, mitt framför mina ögon. En man som ger mig den frihet som jag innerst inne behöver, för att orka vara kreativ.

Min man klarar inte av ett 7-4 jobb, vill ha frihet på jobbet med utmaningar med olika arbetsuppgifter varje dag. Att vara instängd i en byggnad är inte hans grej, helt enkelt.

Vi kom till en punkt där hans val, att jobba på annan ort, blev en vändpunkt, inte bara för honom, utan för oss båda.

Gräsänka..

Är gräsänka, nästan särbo i dessa Coronatider. Egentligen inget stort problem, tycker om att vara tillsammans med mig själv, har alltid fullt upp i mitt huvud, inget som stör och glömmer ofta både tid och rum.

Själv el ensam?

Att vara själv med all egentid i världen borde vara att leva i en dröm, frihet att välja och vraka vad som finns på agendan, eller?

Alltid levt som om varje dag varit den sista, efter svår sjukdom i unga år. Nu, börjar min kropp säga ifrån, måste ta det lite lugnare. Jag kommer inte undan, vilket kanske är bra? Hinna ikapp sig själv.

Ensamhet.

Det är i min hjärna det händer, gammal ryggsäck som inte tömts, självkänsla vs självförtroende. Inget, ingen som bromsar.

Att vara själv synliggör min inre ensamhet, självkänsla och trygghet, går inte att ducka för.

I Min inre resa, är jag ensam, alldeles själv.

Tillsammans med min älskade vän och följeslagare genom livet.

Kärlek är att leva tillsammans, nära, som på avstånd