Är glaset halvtomt eller halvfullt?

Ska man vara glad o tacksam för att man äntligen orkar läsa ett kapitel storstil i en bok, eller ledsen för att inte orka läsa fler sidor, eller måste läsa om halva kapitlet nästa dag igen?

Är glaset halvfullt eller halvtomt? Givetvis känner jag stor tillfredsställelse att kunna läsa det skrivna ordet igen, att minnas vad som står, även när boken läggs undan. Även om det bara är för en kort stund

Bloggen .

Just nu är det tjock dimma i mitt huvud, försöker finna glädjeämnen, som nu med läsningen att det faktiskt lossnat. Att jag har en blogg, som ger mig solsken i tillvaron.

Men lite oroar och roar det mig, att inte helt säkert veta om jag upprepar mig i tid och otid? Då mitt närminne krånglar nu och då. Sedan, har det betydelse överhuvudtaget?

Flora, mitt orangeri o trädgård

Har ett orangeri med tillhörande trädgård, som har smeknamnet ”Flora”. Ett mindre paradis, där jag vistas minst 6 månader per år, en stund varje dag. På sommaren är det som att ha sommarhus på tomten. Tacksam för det.. Önskar att jag varit frisk, då hade det varit perfekt med allt, tänker jag ibland, men hade det varit så, skulle nog livet och mina värderingar och handlingar till dags datum sett annorlunda ut? Jag får helt enkelt vara nöjd och njuta av det som är.. ler..

Hälsan..

Nej, hälsan står mig inte bi. Mentalt mår jag dåligt av hjärnans virrvarr, pga kroppens ständiga påfrestning av virus o bakterier sedan början av året. Å andra sidan känner jag stunder av ett själsligt välbefinnande, landat i tillvaron.

Syrenhortensia skänker glädje varje höst.

Melankoli dagens melodi..

Har börjat få tillbaka min en energi och lust att göra saker.  Men hjärnan orkar inte hänga med. Jättekonstig känsla. Minnet och logiken, kognitiva förmågor, kroppsfunktioner, sviktar eller blir stundtals helt borta. Är tacksam för mitt goda,  ärftliga humör, varje dag är ny med nya möjligheter,  har svart galghumor till hjälp.

Men har givetvis , som idag,  en stor sorg och besvikelse att jag är fattig sjukpensionär, och inte nämnvärt, kan påverka min situation. Vill inte belasta mina vänner och anhöriga,  med svarta tankar. Vet att det är dagsformen som avgör hur mörka eller inte de blir. Det är ibland svårt att välja glädje och tycka att allt är toppen. När det inte är det, men det får vara så. Bara sakta ner tempot och försöka ta allt med jämnmod ändå?

Ligger påklädd på sängen, tänker använda min järnvilja idag. Vet inte riktigt hur det blir sedan. Men det är stressande att se ”eländet ” också. Nu måste jag äta,  glömt bort det…

Låt varje hopp få gro

Ljus kan bli till mörker
så obönhörligt fort
och allt som verkat litet
blir uppslukande stort

Tiden blir en fästning
där varje litet val
är inlåst och förstenat
och göder samvetskval

Minnesbilder spelas
på nytt och om igen
i drömmar och i tankar
betvivlas sanningen 

Mörkret verkar evigt
och ljuset fjärran bort
glädjen oåtkomlig
så obeständigt kort

Bevara då en ljusglimt
låt varje hopp får gro
längst in i all förtvivlan
finns frön av framtidstro

©JessicaMarieOlsson2015

Allt är inte alltid som det ser ut..

Både i stort och smått, upplever jag att det som först kan se illa ut, t om katastrofalt, visar sig om inte ögonblickligen så senare, när man tittar tillbaka, att något positivt kom ut av det..

Livets lärdom?

För min del, har en eländig sjukdomshistoria, som jag gott och väl kan varit utan. Men så mycket lärdom om livets alla sidor som givits mig. Menar inte att vare sig vara klämkäck el martyr. Utan tänker faktabaserat. Ändrat många av mina tankesätt och sätt att vara.

Livslång nöt att knäcka?

Min klart största utmaning som alltid kommer åter. Är att ta hand om mig själv. Att hushålla med min energi och tid så att jag får må bra. Om jag är i fas med mig själv, sprids min aura och livsglädje vidare till min omgivning, och de slipper vara orolig och enbart positiva vibbar är i omlopp

Livets lott?

Kanske alla har sin egna uppgift att lösa? Lättare förr, då det mer eller mindre, var ett kall, att vara sitt arbete, en livsstil? Idag skiljer man ju på jobb och fritid. Har man en känsla av att något är fel i tillvaron. Tänker jag att det är mycket viktigt att lyssna på den signalen.

Tiden går..

Känner vemod, som jag alltid gör på hösten, påminns om åren som gått, drömmar som spruckit och förlorat sin glans.

Normal

Allt handlade om att vilja vara normal. Frisk, tvingade mig till det. Lurade mig själv att måste bevisa min kapacitet, klara av att arbeta. Barn? Adoptera?, krav för ej pension. Allt måste vara fint på pappret. Totalkrashade kroppen vid 30. Utbrändhet fanns inte då, men likt nog ändå..

Svårmod

Mitt resande stannade många år i Sverige. Min plan för Australien rann ut i sanden pga min sjukdom. Min äventyrslystna sida tynade sakta bort.

Sorg

Javisst, mycket blev inte som de illusioner och dagdrömmar jag hade som 20-åring. Men vad visste man då? Att leva med sjukdom och barn, hade varit mycket svårt om inte omöjligt? Visst är det en djup sittande sorg att inte fått barn och även barnbarn. Har ändå viss kontakt med barn och ungdomar. Vilket ger så mycket glädje..

Följa med strömmen

Svalde i sommar, en köttbit fel, där halsen svullnade upp och operation krävdes. Vid uppvaket, väckte läkaren mig och berättade att mitt hjärta hade felslag, att de ville söva mig, stanna hjärtat och starta om igen!

Nu har jag en nygammal känsla I kroppen. Glad att överleva 2 ggr på ett dygn. Allt oviktigt försvann , lever nu, kämpa inte emot mig själv, utan för. Jättesvårt att förklara. livet känns viktigt, dess beståndsdelar får hänga med mig. Jag sitter i båten, men, som just nu följer med strömmen. Årorna får vila…

Känner ändå glädje och tacksamhet för att livet burit mig genom mörker och ljus. Är tillfreds av all klokskap och lärdom som givits mig.

..

Acceptera, förändra eller var tacksam.

Casey Stengel

Värme i natten..

Vaknade till,  vilken härlig värme som strålat in i sovrummet. Ca 30 grader i huset!

Leo, vår 10-åriga goldenhane, var överhettad, hässjade och vandrade fram och tillbaka. Beslöt att släppa ut honom på tomten, en stund.

Under tiden så började jag att diska, kom på att matvarorna är kvar i bilen! Sprang ut barfota, stämde, de var där i baksätet! Oops! Hoppas att de är ok?

Nu är altandörren på vid gavel, för att öka genomströmning av luft genom huset, där har Leo legat över en timme!

Nu ligger jag vaken och är sådär lagom varm, fullt öppet fönster, fläkt som står i högsta läget. Snart är det dags för att somna om igen..

En pessimist ser svårigheter i varje möjlighet, en optimist ser möjligheter i varje svårighet. 

Winston Churchill

I min coronaensamhet….

Börjar känna mig utanför, ser i sociala medier, de som ”hemestrar” med familj och vänner. Viss avundsjuka och förundran. Rädsla, råd att hålla avstånd 1,5 meter, verkar minska? Rätt eller fel? Inte vet jag? Känner vad jag vet, högst 2-3 st som drabbats av Covid-19?

Om jag inte hade min ensamhet, hur ensam var jag inte då.

Alf Larsen (1885-1967)

Beslutsam

Känner mig lite som en bakåtsträvare, men jag har beslutat mig för att hålla ut, tills det är klarlagt, att medicin , Remidivir(?) finns. Något som bromsar upp sjukdomsförloppet. om man, kommer till akuten, för Coronavirus. Allt för min vetskap av att plågas av bl a andnöd är väl beprövad..

Leva med, Corona

Allt handlar om att Leva med Corona?

Kanske, kanske är det falska, glädjens bllder, man ser i mediabruset? Människor runtomkring mig, gör så gott de kan, för att överleva? Handskas med sin coronaångest på sitt vis? Inget som syns på bild..

Alla har inte möjlighet som jag, att leva i stort sett, självkarantän och nästan vara hypokondriker? Utan måste för sin sk ”överlevnad” släppa på rädslor, för att få sin vardag att fungera?

Ledsen

Ledsen att jag överhuvudtaget låter ett skitvirus påverka mig, så svårt. Får mig ur balans och ser problem som inte finns..

Ledsen att vi i självisolering, överhuvudtaget behöver vara det. Att vi är många som är rädda för konsekvenser av att bli sjuka i Covid-19.

Ledsen att jag inte är ensam om det..

Tacksam för varje dag, i mitt liv.

Egentid

Är gräsänka åter igen. Min man skulle vara hemma hela sommaren, på jobb, sas det. Ovant för oss båda, att umgås varje dag. Men ändå nyttigt för vårt förhållande, tänker jag. Att inse att vi trivs att vara med varandra, men också att ha tid för oss själva.

Men nu blev det jobb på annan ort, ändå. Jag hoppas att han får vara ledig i sommar. Även om vi planerar att ”hemestra ” , så behöver alla vila…

LÄNGTAR EFTER DIG
I hjärtat finns ett rum som bara är för dig. Och var jag än tar plats så finns du här hos mig.

Jag hör din varma röst som inspelad musik. Jag lyssnar om igen för den är helt unik.

I mörker och i ljus ditt ansikte jag ser. Ur minnet tar jag fram de bilder där du ler.

Men bland allt du är för mig finns något svårt att bära – min längtan efter dig när jag inte har dig nära.
/Siv Andersson

Coronahypokondri…

Igår var jag ute mest hela dagen, i skuggan, kändes ok, visst svettades jag, fick lätt huvudvärk, men åt lunch och kompenserade och drack vatten, medicin i rätt tid o dos. En härlig dag som slutade med att streama ett avsnitt av ”Trädgårdgårdsmästarna”, innan sängen väntade.

Vaknade i morse med en tung känsla i kroppen, frös, törstig, tvingade mig ner till kylskåpet, där min medicin förvaras. Dosökade och blev plötsligt rädd för att jag skulle ha fått Covid-19..

Tror att det beror på min ovilja och fruktan över att min käre man, kommer att resa på jobb, i Stockholmsområdet till veckan. Bävar både för att han ska få corona och/eller dra det med sig hem..

Men i ärlighetens namn är jag egoistisk, tänker, här är jag i självkarantän och han åker på jobb i ett känt Covid-19 område! Surt sa räven….

Tänka optimistisk

Jaha, hur gör vi nu? Tänka ljust, ha tillit..

  • Köpa kylbox – behöver ej handla.
  • Handsprit
  • Medtag dryck.
  • Cigg?

Hoppas på att en viss flockimmunitet uppstått i Stockholm.

Dessutom har min man inte haft en sjukdag pga förkylning på över 15 år! Funderade i morse, varför? Kanske för att de har svetsvisir och det tydligen inte funkar att jobba m förkylning m hosta el snuva, dvs, alla stannar hemma, per automatik!

Dessutom nu, ännu mera..

Orkar inte gå ut, njuter i uterummet under fläkten. Jag verkar bli sjuk av för mycket värme. Denna gång bara lite vätskebrist och fryskänsla i kroppen, o huvudvärk, inget som inte vatten, ett täcke o en Treo klarar av att bota. Skönt, lugnet infinner sig …

Sol i sinne..

Kanske är tur att värmen är här redan i slutet av juni? Tänker att fler tänker som mig? Hemester är mer lämpligt när sommaren finns närvarande, blir så naturligt.

I dessa Coronatider blir det svårare och svårare att hålla distans för nära och kära. Så lätt att glömma bort sig, av bara farten ..

Fastän jag tvättar händerna före måltid och efter möten med människor och platser. Inte utan att det stundtals känns som hypokondri..

Sol ute, sol inne,

sol i hjärtat, sol i sinne.


Herbert Herding-Herberth
(1904-1958)

En stunds eftertanke.

Idag känner jag svårmod. Vad är meningen med livet? Vad är det för något som spelar roll? Värmen borde ha gjort mig lycklig? Sommar och sol, som jag längtat så efter..

Vad hände?

Väldigt lite sömn, svårt att sova både dag och nattetid. Ja, det fixar sig, några dar, tänkte jag. Men till slut fick kroppen värmeslag, fast skuggan varit min vän. ”Bara” varit snabbt i solen, planterat purjolök och in i Flora och vattnat. Tydligen räckte det…

Är tvungen att bromsa, är så trist. Fortfarande mjuk i kroppen. Blir lätt nedstämd, varje gång jag är i ett flow och det inträffar en begränsning. Jag får svårt att välja vad som är viktigt el ej, då ”allt” rasar omkring mig. Känner plötsligt att världens alla bekymmer, ligger på mina axlar. Vet i mitt huvud, att det inte är så. Men tyngdkänslan finns där, och måste bearbetas bort..

Dagen före midsommarafton..

Fortfarande regerar min hälsa över mig. Acceptera det och vara tacksam för att jag lever, och har nära och kära omkring mig.

Att erkänna att det finns saker jag inte kan påverka. Mina drömmar är kanske inte realistiska? Blir till en illusion som enbart kväver och får mig att må dåligt..

Vill ha en Carl Larsson-midsommar! Ha, ha, förstått det nu.. Inte min man , ja, det ligger hos mig..

Meningen med livet? Ja, det vete sjutton? LEVA, kanske?