Tid till ro..

Upptäckte för en stund sedan, snart 1 a advent, helt galet. Men det är ju också sista söndagen i november, som den infaller på.

Känner dubbla känslor, glädje för att hösten inte påverkat mig, nämnvärt, undrar om det beror på att min käre man, jobbat på hemmaplan, och/ eller jag kunnat vistas i trädgården och pyssla, varje dag, p ga det milda vädret?

Direkt när jag kom på att tiden till advent närmar sig, kom julstress, ångest över att jag inte hunnit, orkat städa och putsa fönster, byta gardiner, dvs höstat inne..

Försöker tänka om, att det är en fin tid framöver. Finns möjlighet att vara kreativ och må bra i vintermörkret, OM kraven sänks, förstås.

Väljer ljus i mörkret

Ängslan..

Jag har alltid varit rädd för i princip allt, så länge jag kan minnas. Försiktig sa mina föräldrar. Tänkt mycket på vad som ändrades? Min barndomsvän,  var totalt oförskräckt,  menade om ingen såg att vi hoppade över bäcken, klättrade i träd, mm så hade det inte skett. Men naturligtvis var det jag som ramlade i bäckar, inte tordes klättra ner från träd, fastnade i blålera till över knäna mfl hyss. (Ler)  Kanske farhågan att göra fel, gjorde att jag tvekade i sista stund o fadäsen infann sig, avslöjades, respekten för mina föräldrar stor, ville göra rätt.

Tack vare att det inte fanns likasinnade i min omgivning,  så var valet att försöka hitta sätt att leka tillsammans.  Fanns inte dagis el förskola som idag. Lärde mig att rädd kan man vara, men modig att göra saker ändå, lycka när man klarar det. En kunskap som följt mig i livet och haft stor nytta av..

Tankens kraft.

Fortfarande har finns det situationer som gör mig skärrad och bär inom mig, även om jag inte vanligtvis låter de begränsa mig.  Vissa saker som att gå på stege, undviks helt. Andra som att vara ensam hemma i mörker, gör ingenting.

Ganska god självkänsla,  men självförtroendet är svårt att bibehålla alltjämt,  är väldigt självkritisk,  så får jag kritik, berättigad eller ej, beror det på mitt allmäntillstånd i övrigt om jag sjunker ner i gyttjan och vettskrämd , att inte duga, vara älskad, äter upp mig. Fräter..

Så svårt att ändra på.  Tankens kraft, att i vissa situationer,  försöka med logik och inte känslor, kravla sig upp och backa ta det lugnt.  Vad kan jag lära mig av detta?

Om jag låter känslorna styra så, är det så lätt att hamna i försvarsställning.  Kaos i hjärnan och ilska dominerar. Blivit svårare efter mina strokes att behålla lugnet, som jag i princip alltid haft, åtminstone i mitt tycke..

Välja glädje

Själv har jag pga rädsla för att få Corona undvikit sjukhus och inbokade besök. Hälsoproblem, tar inte hänsyn till det. Resultatet blev att kroppen blev nästan nerkörd i botten, innan jag sökte hjälp. blev tvungen att släppa kontrollen. Lita på att hålla avstånd och tvätta o sprita mina händer fungerar..

Har haft svårt att förhålla mig till alla restriktioner utan att vara vettskrämd, att få denna hemska sjukdom in i hemmet. Men då ohälsa knackar på dörren kändes det mer eller mindre akut att söka hjälp, för att farhågan att cancerspöket hälsat på igen. Nu är ju inte allt undersökt, men bakterier, hittats, svamp i halsen, troligtvis Candida(?) , biopsier tagna i mage o hals, men väljer glädje och tänker. Det finns hopp för bot o bättring, för mig.

Än hur mörkt det är, hittar alltid solen fram till slut….

Stilla solsken i livet.

Efter att lovat min man att ta det lugnt, har nu gjort det i några dagar, sett serier, läst artiklar, vilat, sovit och försökt ha egentid, utan att göra något. Ha tråkigt med andra ord. I eftermiddag kom lust att gå ut i trädgården för att se hur det stod till där. Började krafsa bort lite ogräs, plötsligt började en stunds lycka lysa igenom. Harmoni att få möjlighet i november att hitta skörd, små, små purjolökar som kommit upp, otroligt! Även en halv pallkrage selleri, vill skördas. Måste lära mig mer om bladselleri..

Varit hektiskt med alla undersökningar som varit på paus, är inte min sjukdom, men blir så närvarande och uppenbart, då man träffar läkare var o varannan dag, inom kort tid..

Därför är det extra viktigt med tid för sig själv, känns skönt med att bara vara, andas in den härliga höstdoften….

Min lyckligaste tid..

Min lyckligaste tid  är NU .
Efter 40, åren blivit lyckligare,  fastän livet inte gått spikrakt, 
el kanske just därför?

/Lilla My

Man behöver inte skratta för att känna lycka.
Den finns många sätt att den uttrycka.

Veta att man finns på jorden,
att maten räcker till på borden.

Att självförtroende och självkänsla förnimma.
Inte behöver, ensam, mot strömmen simma.

Glädje att veta, sig vara värdefull,
för andra och sin egen skull

Lycka är att finnas till,
att få göra som man vill.

Att LEVA livet fullt ut,
kunna njuta av det lilla, absolut.


/Lilla MY

Ofrivillig förändring

Att vara sjuk under lång tid , förändrar vardagen och hela ens livsstil. I mångt och mycket även kropp, själ och mentalitet, tankesätt utvecklas, omdanas oftast helt ofrivilligt. Inte alltid ens omgivning hänger med i svängarna.

Idag läste jag en dikt som en kär Facebookvän lade ut, som gick rakt in i hjärtat. Den handlar om hur sjukdom, trötthet, till synes förändrar, men ens innersta väsen är kvar. Just denna dikt beskriver en utmattad människa med blodcancer ET. Men jag tänker att den beskriver många, med svår utmattning pga ohälsa

”Fatigue”.

I’m really not so lazy,
I wish that you could see,
That I am sometimes struggling,
With a new and different ”me”.

I know you miss the ”old” me.
But I’m in here – can’t you see?.
Don’t roll your eyes and walk away,
I’m living with ET.

Sometimes my body feels so slow,
Like walking through dark mud.
My thoughts are hard to utter
And my feet, just feel like wood.

I sleep a little longer,
Than when I did before.
But I still yearn, to run and dance
And skip out that front door.

My nights, they’re not as restful.
With night sweats, aches and pains,
But deep inside, I’m still ”me”.
In my mind, I’m just the same.

I wish that you could live one day,
Inside the ”lazy” me.
But that – I could not wish for you,
For then, sickness are not anyones ” cup of tea.

So be a little patient,
Please wait, along your way.
There are many times, I’m bright again
And I, still plan to play.

/Okänd

Är glaset halvtomt eller halvfullt?

Ska man vara glad o tacksam för att man äntligen orkar läsa ett kapitel storstil i en bok, eller ledsen för att inte orka läsa fler sidor, eller måste läsa om halva kapitlet nästa dag igen?

Är glaset halvfullt eller halvtomt? Givetvis känner jag stor tillfredsställelse att kunna läsa det skrivna ordet igen, att minnas vad som står, även när boken läggs undan. Även om det bara är för en kort stund

Bloggen .

Just nu är det tjock dimma i mitt huvud, försöker finna glädjeämnen, som nu med läsningen att det faktiskt lossnat. Att jag har en blogg, som ger mig solsken i tillvaron.

Men lite oroar och roar det mig, att inte helt säkert veta om jag upprepar mig i tid och otid? Då mitt närminne krånglar nu och då. Sedan, har det betydelse överhuvudtaget?

Flora, mitt orangeri o trädgård

Har ett orangeri med tillhörande trädgård, som har smeknamnet ”Flora”. Ett mindre paradis, där jag vistas minst 6 månader per år, en stund varje dag. På sommaren är det som att ha sommarhus på tomten. Tacksam för det.. Önskar att jag varit frisk, då hade det varit perfekt med allt, tänker jag ibland, men hade det varit så, skulle nog livet och mina värderingar och handlingar till dags datum sett annorlunda ut? Jag får helt enkelt vara nöjd och njuta av det som är.. ler..

Hälsan..

Nej, hälsan står mig inte bi. Mentalt mår jag dåligt av hjärnans virrvarr, pga kroppens ständiga påfrestning av virus o bakterier sedan början av året. Å andra sidan känner jag stunder av ett själsligt välbefinnande, landat i tillvaron.

Syrenhortensia skänker glädje varje höst.

Melankoli dagens melodi..

Har börjat få tillbaka min en energi och lust att göra saker.  Men hjärnan orkar inte hänga med. Jättekonstig känsla. Minnet och logiken, kognitiva förmågor, kroppsfunktioner, sviktar eller blir stundtals helt borta. Är tacksam för mitt goda,  ärftliga humör, varje dag är ny med nya möjligheter,  har svart galghumor till hjälp.

Men har givetvis , som idag,  en stor sorg och besvikelse att jag är fattig sjukpensionär, och inte nämnvärt, kan påverka min situation. Vill inte belasta mina vänner och anhöriga,  med svarta tankar. Vet att det är dagsformen som avgör hur mörka eller inte de blir. Det är ibland svårt att välja glädje och tycka att allt är toppen. När det inte är det, men det får vara så. Bara sakta ner tempot och försöka ta allt med jämnmod ändå?

Ligger påklädd på sängen, tänker använda min järnvilja idag. Vet inte riktigt hur det blir sedan. Men det är stressande att se ”eländet ” också. Nu måste jag äta,  glömt bort det…

Låt varje hopp få gro

Ljus kan bli till mörker
så obönhörligt fort
och allt som verkat litet
blir uppslukande stort

Tiden blir en fästning
där varje litet val
är inlåst och förstenat
och göder samvetskval

Minnesbilder spelas
på nytt och om igen
i drömmar och i tankar
betvivlas sanningen 

Mörkret verkar evigt
och ljuset fjärran bort
glädjen oåtkomlig
så obeständigt kort

Bevara då en ljusglimt
låt varje hopp får gro
längst in i all förtvivlan
finns frön av framtidstro

©JessicaMarieOlsson2015

Allt är inte alltid som det ser ut..

Både i stort och smått, upplever jag att det som först kan se illa ut, t om katastrofalt, visar sig om inte ögonblickligen så senare, när man tittar tillbaka, att något positivt kom ut av det..

Livets lärdom?

För min del, har en eländig sjukdomshistoria, som jag gott och väl kan varit utan. Men så mycket lärdom om livets alla sidor som givits mig. Menar inte att vare sig vara klämkäck el martyr. Utan tänker faktabaserat. Ändrat många av mina tankesätt och sätt att vara.

Livslång nöt att knäcka?

Min klart största utmaning som alltid kommer åter. Är att ta hand om mig själv. Att hushålla med min energi och tid så att jag får må bra. Om jag är i fas med mig själv, sprids min aura och livsglädje vidare till min omgivning, och de slipper vara orolig och enbart positiva vibbar är i omlopp

Livets lott?

Kanske alla har sin egna uppgift att lösa? Lättare förr, då det mer eller mindre, var ett kall, att vara sitt arbete, en livsstil? Idag skiljer man ju på jobb och fritid. Har man en känsla av att något är fel i tillvaron. Tänker jag att det är mycket viktigt att lyssna på den signalen.

Tiden går..

Känner vemod, som jag alltid gör på hösten, påminns om åren som gått, drömmar som spruckit och förlorat sin glans.

Normal

Allt handlade om att vilja vara normal. Frisk, tvingade mig till det. Lurade mig själv att måste bevisa min kapacitet, klara av att arbeta. Barn? Adoptera?, krav för ej pension. Allt måste vara fint på pappret. Totalkrashade kroppen vid 30. Utbrändhet fanns inte då, men likt nog ändå..

Svårmod

Mitt resande stannade många år i Sverige. Min plan för Australien rann ut i sanden pga min sjukdom. Min äventyrslystna sida tynade sakta bort.

Sorg

Javisst, mycket blev inte som de illusioner och dagdrömmar jag hade som 20-åring. Men vad visste man då? Att leva med sjukdom och barn, hade varit mycket svårt om inte omöjligt? Visst är det en djup sittande sorg att inte fått barn och även barnbarn. Har ändå viss kontakt med barn och ungdomar. Vilket ger så mycket glädje..

Följa med strömmen

Svalde i sommar, en köttbit fel, där halsen svullnade upp och operation krävdes. Vid uppvaket, väckte läkaren mig och berättade att mitt hjärta hade felslag, att de ville söva mig, stanna hjärtat och starta om igen!

Nu har jag en nygammal känsla I kroppen. Glad att överleva 2 ggr på ett dygn. Allt oviktigt försvann , lever nu, kämpa inte emot mig själv, utan för. Jättesvårt att förklara. livet känns viktigt, dess beståndsdelar får hänga med mig. Jag sitter i båten, men, som just nu följer med strömmen. Årorna får vila…

Känner ändå glädje och tacksamhet för att livet burit mig genom mörker och ljus. Är tillfreds av all klokskap och lärdom som givits mig.

..

Acceptera, förändra eller var tacksam.

Casey Stengel

Värme i natten..

Vaknade till,  vilken härlig värme som strålat in i sovrummet. Ca 30 grader i huset!

Leo, vår 10-åriga goldenhane, var överhettad, hässjade och vandrade fram och tillbaka. Beslöt att släppa ut honom på tomten, en stund.

Under tiden så började jag att diska, kom på att matvarorna är kvar i bilen! Sprang ut barfota, stämde, de var där i baksätet! Oops! Hoppas att de är ok?

Nu är altandörren på vid gavel, för att öka genomströmning av luft genom huset, där har Leo legat över en timme!

Nu ligger jag vaken och är sådär lagom varm, fullt öppet fönster, fläkt som står i högsta läget. Snart är det dags för att somna om igen..

En pessimist ser svårigheter i varje möjlighet, en optimist ser möjligheter i varje svårighet. 

Winston Churchill

I min coronaensamhet….

Börjar känna mig utanför, ser i sociala medier, de som ”hemestrar” med familj och vänner. Viss avundsjuka och förundran. Rädsla, råd att hålla avstånd 1,5 meter, verkar minska? Rätt eller fel? Inte vet jag? Känner vad jag vet, högst 2-3 st som drabbats av Covid-19?

Om jag inte hade min ensamhet, hur ensam var jag inte då.

Alf Larsen (1885-1967)

Beslutsam

Känner mig lite som en bakåtsträvare, men jag har beslutat mig för att hålla ut, tills det är klarlagt, att medicin , Remidivir(?) finns. Något som bromsar upp sjukdomsförloppet. om man, kommer till akuten, för Coronavirus. Allt för min vetskap av att plågas av bl a andnöd är väl beprövad..

Leva med, Corona

Allt handlar om att Leva med Corona?

Kanske, kanske är det falska, glädjens bllder, man ser i mediabruset? Människor runtomkring mig, gör så gott de kan, för att överleva? Handskas med sin coronaångest på sitt vis? Inget som syns på bild..

Alla har inte möjlighet som jag, att leva i stort sett, självkarantän och nästan vara hypokondriker? Utan måste för sin sk ”överlevnad” släppa på rädslor, för att få sin vardag att fungera?

Ledsen

Ledsen att jag överhuvudtaget låter ett skitvirus påverka mig, så svårt. Får mig ur balans och ser problem som inte finns..

Ledsen att vi i självisolering, överhuvudtaget behöver vara det. Att vi är många som är rädda för konsekvenser av att bli sjuka i Covid-19.

Ledsen att jag inte är ensam om det..

Tacksam för varje dag, i mitt liv.