I min coronaensamhet….

Börjar känna mig utanför, ser i sociala medier, de som ”hemestrar” med familj och vänner. Viss avundsjuka och förundran. Rädsla, råd att hålla avstånd 1,5 meter, verkar minska? Rätt eller fel? Inte vet jag? Känner vad jag vet, högst 2-3 st som drabbats av Covid-19?

Om jag inte hade min ensamhet, hur ensam var jag inte då.

Alf Larsen (1885-1967)

Beslutsam

Känner mig lite som en bakåtsträvare, men jag har beslutat mig för att hålla ut, tills det är klarlagt, att medicin , Remidivir(?) finns. Något som bromsar upp sjukdomsförloppet. om man, kommer till akuten, för Coronavirus. Allt för min vetskap av att plågas av bl a andnöd är väl beprövad..

Allt handlar om att Leva med Corona?

Kanske, kanske är det falska, glädjens bllder, man ser i mediabruset? Människor runtomkring mig, gör så gott de kan, för att överleva? Handskas med sin coronaångest på sitt vis? Inget som syns på bild..

Alla har inte möjlighet som jag, att leva i stort sett, självkarantän och nästan vara hypokondriker? Utan måste för sin sk ”överlevnad” släppa på rädslor, för att få sin vardag att fungera?

Ledsen

Ledsen att jag överhuvudtaget låter ett skitvirus påverka mig, så svårt. Får mig ur balans och ser problem som inte finns..

Ledsen att vi i självisolering, överhuvudtaget behöver vara det. Att vi är många som är rädda för konsekvenser av att bli sjuka i Covid-19.

Ledsen att jag inte är ensam om det..

Tacksam för varje dag, i mitt liv.

Kroppsideal?

En tanke.
Läppar, bröst och rumpa, är stort ideal, ju större ju bättre, enligt media och modeindustrin, eller vem nu bestämmer det?

När blir det modernt med putmage, breda höfter o lår?Eller varför inte stora fötter? (Ironi ler)

De som bestämmer kroppsideal,  har dömt ut de flesta kvinnor,  redan från början. Egentligen helt otroligt att kvinnor inte ska duga som vi är skapade och att vi accepterar det dessutom.

Tänker ändå att jag kan förstå lockelsen att via plastikkirurgi få den perfekta kroppen man vill ha.

Erkänner, även jag har dagar då min spegel talar om för mig att min överflödshud bör opereras bort, för att se bättre ut. Mina bröst har sett bättre dagar. Läpparna är för små, ena benet större än det andra.. mm skavanker..

Men jag är rädd om livet. Bestämt mig för att jag duger som jag är. Vet att det är så. Tänker inte operera mig för att någon annan har satt upp en märklig förebild. Om någon ska sätta kniven i mig, är det för min egen skull, vare sig det är av psykiska el fysiska skäl.

Konstiga kroppsideal i media, föder en hel industri med produkter och plastikkirurgi för den som inte följer de idealiska måtten..

Egentid

Är gräsänka åter igen. Min man skulle vara hemma hela sommaren, på jobb, sas det. Ovant för oss båda, att umgås varje dag. Men ändå nyttigt för vårt förhållande, tänker jag. Att inse att vi trivs att vara med varandra, men också att ha tid för oss själva.

Men nu blev det jobb på annan ort, ändå. Jag hoppas att han får vara ledig i sommar. Även om vi planerar att ”hemestra ” , så behöver alla vila…

LÄNGTAR EFTER DIG
I hjärtat finns ett rum som bara är för dig. Och var jag än tar plats så finns du här hos mig.

Jag hör din varma röst som inspelad musik. Jag lyssnar om igen för den är helt unik.

I mörker och i ljus ditt ansikte jag ser. Ur minnet tar jag fram de bilder där du ler.

Men bland allt du är för mig finns något svårt att bära – min längtan efter dig när jag inte har dig nära.
/Siv Andersson

Coronahypokondri…

Igår var jag ute mest hela dagen, i skuggan, kändes ok, visst svettades jag, fick lätt huvudvärk, men åt lunch och kompenserade och drack vatten, medicin i rätt tid o dos. En härlig dag som slutade med att streama ett avsnitt av ”Trädgårdgårdsmästarna”, innan sängen väntade.

Vaknade i morse med en tung känsla i kroppen, frös, törstig, tvingade mig ner till kylskåpet, där min medicin förvaras. Dosökade och blev plötsligt rädd för att jag skulle ha fått Covid-19..

Tror att det beror på min ovilja och fruktan över att min käre man, kommer att resa på jobb, i Stockholmsområdet till veckan. Bävar både för att han ska få corona och/eller dra det med sig hem..

Men i ärlighetens namn är jag egoistisk, tänker, här är jag i självkarantän och han åker på jobb i ett känt Covid-19 område! Surt sa räven….

Tänka optimistisk

Jaha, hur gör vi nu? Tänka ljust, ha tillit..

  • Köpa kylbox – behöver ej handla.
  • Handsprit
  • Medtag dryck.
  • Cigg?

Hoppas på att en viss flockimmunitet uppstått i Stockholm.

Dessutom har min man inte haft en sjukdag pga förkylning på över 15 år! Funderade i morse, varför? Kanske för att de har svetsvisir och det tydligen inte funkar att jobba m förkylning m hosta el snuva, dvs, alla stannar hemma, per automatik!

Dessutom nu, ännu mera..

Orkar inte gå ut, njuter i uterummet under fläkten. Jag verkar bli sjuk av för mycket värme. Denna gång bara lite vätskebrist och fryskänsla i kroppen, o huvudvärk, inget som inte vatten, ett täcke o en Treo klarar av att bota. Skönt, lugnet infinner sig …

Sol i sinne..

Kanske är tur att värmen är här redan i slutet av juni? Tänker att fler tänker som mig? Hemester är mer lämpligt när sommaren finns närvarande, blir så naturligt.

I dessa Coronatider blir det svårare och svårare att hålla distans för nära och kära. Så lätt att glömma bort sig, av bara farten ..

Fastän jag tvättar händerna före måltid och efter möten med människor och platser. Inte utan att det stundtals känns som hypokondri..

Sol ute, sol inne,

sol i hjärtat, sol i sinne.


Herbert Herding-Herberth
(1904-1958)

En stunds eftertanke.

Idag känner jag svårmod. Vad är meningen med livet? Vad är det för något som spelar roll? Värmen borde ha gjort mig lycklig? Sommar och sol, som jag längtat så efter..

Vad hände?

Väldigt lite sömn, svårt att sova både dag och nattetid. Ja, det fixar sig, några dar, tänkte jag. Men till slut fick kroppen värmeslag, fast skuggan varit min vän. ”Bara” varit snabbt i solen, planterat purjolök och in i Flora och vattnat. Tydligen räckte det…

Är tvungen att bromsa, är så trist. Fortfarande mjuk i kroppen. Blir lätt nedstämd, varje gång jag är i ett flow och det inträffar en begränsning. Jag får svårt att välja vad som är viktigt el ej, då ”allt” rasar omkring mig. Känner plötsligt att världens alla bekymmer, ligger på mina axlar. Vet i mitt huvud, att det inte är så. Men tyngdkänslan finns där, och måste bearbetas bort..

Dagen före midsommarafton..

Fortfarande regerar min hälsa över mig. Acceptera det och vara tacksam för att jag lever, och har nära och kära omkring mig.

Att erkänna att det finns saker jag inte kan påverka. Mina drömmar är kanske inte realistiska? Blir till en illusion som enbart kväver och får mig att må dåligt..

Vill ha en Carl Larsson-midsommar! Ha, ha, förstått det nu.. Inte min man , ja, det ligger hos mig..

Meningen med livet? Ja, det vete sjutton? LEVA, kanske?

Sommartrött…

Har så svårt att sova under sommarnätterna.. Försökte Igår kväll att lägga mig lite senare, så jag skulle vara ordentligt trött, halv tolv blev uret, innan sängen intogs.

Sett till att sovrumsdörren var stängd under hela dagen, för att få så kyligt som möjligt där. Jajamän, det var svalt o skönt med fönstret på vid gavel. Har även dubbla gardiner som säkerställer att det är mörkt i rummet.

Men ändå sover jag bara till tre halv fyratiden! Känns, sååå, onödigt att kliva upp vid soluppgången. Likadant varje sommar. Är det någon biologisk klocka sedan stenåldern som kickar igång?, ha ha..

Följa kroppens signaler?

Börjar fundera över, om jag ska följa kroppens signaler? Kanske kan låta som en självklar sak, men det finns en rädsla för att jag blir däckad innan kl9? Bra dar kanske jag orkar vara uppe på benen 4-6 timmar, dåliga 0-2 timmar/dag. Då gäller det att hushålla med krafterna.

Ändras sovtider genom åren?

När blev det såhär? Efter 40? Ändras sovtider genom åren? Har det med åldern att göra? Hormonerna? Sommarrelaterat, mer sol, och jag blir piggare? Så då kvicknar jag till liv, tidiga mornar.

Men jag är ju en kvällsmänniska, eller? (Ler)

Maskrossaft o livet..

Jaha, nu ligger jag här på soffan i uterummet igen. Kramp i bröstryggen, nacken och fotlederna. Provade att ta vätskeersättning, funkade ett tag.

Att göra ingenting

Tror inte att det är bra att göra ”ingenting ” heller, spelar egentligen ingen roll, huvudsakligen jag, kompenserar då det blivit för mycket, än hur trist det ibland kan tyckas vara.

Försökt ändra på mig och mitt beteende, med schema, för vila, mat medicin och aktiviteter, planera för daglig och veckovis. Men det funkar inte riktigt. Varför?

Allt beror på hur jag mår, om jag har energi, om gårdagens äventyr, sitter kvar, då jag vaknar, hela dagen eller kanske rentav nästa dag? Hur ska man kunna planera in något alls? Jag blir stressad över allt som inte hinns med och blir missnöjd

Har nu ändrat mitt tankesätt än en gång, försöker vara tacksam för dagen som varit, skriver ofta ner i en tacksamhetsdagbok, innan sängdags. Allt för att må bättre. Visst jag har fortfarande mina listor och komihåg, men det är inte lika blodigt allvar, bara nästan (ler)

Maskrossaft

Idag har jag provat att göra Maskrossaft av 2liter blomma m knopp och valde citronsyra istället för citronsaft. Blev riktigt nöjd. Gillar, enkla och goda recept..

Förhållande till Corona

Är här för att stanna.

Idag hade jag ett långt samtal med min läkare, om Covid-19. Hur jag, andra bör tänka?

Hon menade att coronaviruset är här för att stanna, det kommer att leva kvar i samhället och vi kommer att få ändra på vårt sätt att vara/göra under lång tid framåt.

Hon sa att, om man förutsätter att alla som känner sig hängiga, inte handlar och de som är där håller avstånd, så är risken att smittas, för friska människor minimal, speciellt om man dessutom tvättar händerna, ofta och vid intag av mat.

70+ och r⁸iskgrupp.

Däremot de som är 70+ och som jag i riskgrupp är mer utsatta än övriga i samhället.

Fortsätta undvika stora folksamlingar,  handla etc. Det är inget nytt, men hon ställde frågan själv, hur ska man kunna hålla ut?

Försöka bara umgås med vänner och bekanta, utomhus, inga kramar och pussar, sträva efter att hålla avstånd.

Lev tillsammans med våra nära och kära, ute i det fria!

Inga krogbesök

Eftersom Covid-19 är luftburen så är den otroligt smittsamt. Läkaren berättade att det räcker att sitta bredvid en människa i bordet bredvid och andas ut viruspartiklar för att vi ska bli smittade av Corona vid vårt bord

Om det dessutom finns luftkonditionering, kan halva lokalen med dess besökare smittas.

Plötsligt känns det inte så lockande med inomhusaktiviteter. Att göra som när man var barn, utsätta sig för virus på ex mässlingen, för att det var bättre att ha ”gjort bort det ”, känns inte aktuellt. Redan prövat den metoden, med känt resultat.

Skräckens fråga..

Till slut ställde jag frågan. Finns det någon medicin som bromsar viruset om jag kommer sjuk in på akuten konstaterad Covid-19?

Nej, det finns det inte, du som patient, får hjälp via dropp, syrgas och respirator, om patienten anses svara på den behandlingen. Ibland är lungorna så infekterade att det inte finns något att göra..

Det är patienten själv, som överlever med hjälp o stöd, av fantastisk vårdpersonal som bara kan se på och vänta på tillfrisknade. För trots allt överlever de flesta patienter. (mina ord),